Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

En värdeliberal grundsyn

Det finns många varianter och tolkningar av begreppet liberalism. I den här artikeln sammanfattar jag min tolkning av detta begrepp

Beteckningen värdeliberalism infördes av Per Ericson i hans skrift Leva fritt och leva väl från 1999 [pan-15740], men det har inte kommit i allmänt bruk i Sverige. Jag föreslår att samma term får beteckna även den här artikelns teser, och motiverar detta närmare vid artikelns sl

De tidigare versionerna av denna artikel finns tillgängliga som [red-198] och [red-220] .

Premisser

Artikeln består av två delar med rubrikerna 'Premisser' respektive 'Ställningstaganden'. Med premisser avses då utsagor som ligger halvvägs mellan fakta och åsikter: de säger något om verkligheten men utgör bara en av flera möjliga tolkningar av denna verklighet. Man kan säga att de närmast har en filosofisk karaktär. Ställningstaganden är däremot något annat: de uttrycker aktiva val, till exempel om hur samhället bör organiseras.

Premisser vad gäller individen och värderingarna

Värdeliberalismen utgår från sin autonomipremiss vilken är:

en övertygelse om individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt.

En sådan förmåga hos en individ ska kallas dess autonomiförmåga. I denna premiss får ordet 'ansvarskännande' beteckna att de ifrågavarande värderingarna och förhållningssätten uttrycker en förmåga både till medkänsla med enstaka medmänniskor, till solidaritet inom en grupp, och till praktisk handling även när det gäller att möta globala utmaningar. I begreppet 'förnuft' inkluderas såväl logiskt och rationellt tänkande som 'sunt förnuft', liksom tänkbara mellanformer mellan dessa varianter.

Vad kan då avses med att ha en "övertygelse om" individens förmåga i dessa avseenden -- det är ju lätt att hitta exempel på individer som inte tycks ha dessa lovvärda egenskaper? Jag ser det som en kombination av två attityder, nämligen (1) dessa egenskaper gäller för tillräckligt många individer och i tillräcklig utsträckning för att man ska kunna ta dem för givna i många sammanhang, och (2) för ett samhälle och dess medlemmar är det en mycket stor fördel om dessa egenskaper är allmänt förekommande där. Den första punkten är alltså en bedömning av en faktisk situation, och jag uppfattar att den gäller i vårt land, liksom också på många andra håll. Den andra punkten innebär att ett samhälle bör sträva efter att förstärka sina medlemmars förmåga i alla de angivna avseendena.

Begreppen 'värdering' och 'förhållningssätt' är nära relaterade men inte synonyma [red-143] . I stort sett är det så att det för varje värdering finns ett motsvarande förhållningssätt där värderingen tillämpas, och vice versa, men det finns också undantagsfall, till exempel värderingar som inte motsvaras av något förhållningssätt. För att undvika onödiga upprepningar skriver jag ibland enbart 'värderingar' och underförstår att även förhållningssätt avses.

Nästa premiss är övertygelsen om att människors värderingar formas och utvecklas i och av det samhälle där de lever och verkar. Värderingarna kan inte ses som entydigt givna av naturen, och de förutsätts heller inte vara fastställda av någon högre makt. Därför är de föränderliga och ska inte ses som statiska, men det betyder inte att de är godtyckliga. Istället hävdas här betydelsen av värdegemenskaper, det vill säga sociala grupper vars medlemmar har tillräckligt lika värderingar och vilka även idkar ett meningsutbyte där värderingarna ingår. På det sättet relateras värderingar fortlöpande till sina konsekvenser i konkreta fall, vilket kan leda till gradvis omprövning av värderingar när nya omständigheter tillkommer. Individens förmåga till ansvarskännande må vara grundad i den mänskliga naturen, men den är också i stor utsträckning ett inlärt beteende tack vare individens deltagande i en värdegemenskap, eller i flera.

En värdegemenskap ska alltså inte ses som en grupp av människor som har exakt samma värderingar, utan som en grupp där man kan diskutera sina delvis skilda värderingar.

När nu värderingar bildas och utvecklas i en värdegemenskap hävdar den tredje premissen att i gruppens samlade värderingar bör det ingå någon eller några kardinalvärderingar, det vill säga sådana värderingar som anger en övergripande målsättning för det mänskliga samlivet. Om det någon gång uppstår en motsättning mellan en kardinalvärdering och en annan värdering är det den senare som i första hand bör omprövas. Men det hindrar inte att även kardinalvärderingar ska kunna omprövas om det finns tillräckligt starka skäl för detta.

Premiss fyra anger en sådan kardinalvärdering, nämligen den målsättningen för det mänskliga samlivet att varje individ ska kunna få utveckla sin autonomiförmåga i största möjliga utsträckning. I detta ligger dels ett önskemål att denna värdering ska återfinnas hos varje enskild människa, dels också en riktlinje för samhällets organisation. Man vill alltså att både individ och samhälle ska bidra till det angivna målet. Punkten avser både autonomiförmågan och individens förmågor i övrigt.

Premiss fem är ett ställningstagande för de medborgerliga friheterna och rättigheterna, alltså de friheter, rättigheter och även skyldigheter som bör gälla för varje medborgare i ett samhälle, och som utgör en viktig del av värderingarna i vårt samhälle.

Välkända och allmänt accepterade förteckningar över mänskliga rättigheter faller in under denna punkt. Värdeliberalismen i sig är dock inte bunden till någon viss katalog över medborgerliga rättigheter, utan synen på dessa kan utvecklas med tiden. Den kan alltså sägas vara metanormativ, åtminstone i detta avseende.

Premiss sex hävdar den stora betydelsen av öppenhet, både gentemot människor och gentemot nya kunskaper och nya åsikter. I öppenhet mot andra människor ingår också inkännande. Öppenhet och inkänning är förutsättningar för det mål som angavs i punkt tre, och även för diskussionen i varje slags värdegemenskap.

Premiss sju gäller de relaterade begreppen solidaritet och tillit. Människornas förmåga till ansvarskännande värderingar och förhållningssätt utövas ofta på individuell nivå och i konkreta situationer, men den bidrar också till tillit och solidaritet inom större eller mindre grupper. På nationell nivå har både tillit och solidaritet stor betydelse i sig, men också genom att dessa särdrag samspelar med de gemensamma värderingarna på ett ömsesidigt förstärkande sätt.

Premisserna fem, sex och sju avser värderingar och förhållningssätt som bidrar till det övergripande målet i punkt fyra, dvs. den angivna kardinalvärderingen.

En eller ett par andra kardinalvärderingar kan också tillkomma, till exempel målsättningen eller uppdraget att det mänskliga samhället ska vårda planeten Jorden på bästa sätt.

Föreställningen om individen

De sju nämnda premisserna behandlar synen på den enskilda individen. Därigenom visar de att vi talar om ett slags liberalism, men de visar också några skillnader mellan värdeliberalism och en del andra slags liberalism. Framförallt finns här inte någon målsättning om "största möjliga frihet så länge det inte inkräktar på någon annans frihet". I dess ställe hävdas det som ett huvudmål att varje individ ska ha möjlighet att utveckla sina förmågor i största möjliga utsträckning.

Fortsättningen av artikeln kommer att behandla frågor som rör staten, samhället och mångfalden mot bakgrund av det som sagts om individer och värderingar. När vi ska beskriva relationerna mellan dessa kommer följande begrepp och ytterligare premisser att användas.

Den viktigaste egenskapen hos en individ är i det här sammanhanget att den kan utföra handlingar, alltså något som görs av en viss individ vid en viss tidpunkt. Dessa följer vissa mönster, och för varje individ urskiljer man därför ett antal konkreta förmågor. Varje sådan förmåga ger individen möjlighet att utföra en viss typ av handling, vid olika tidpunkter och i olika sammanhang.

Ta till exempel en individ som kan steka ägg. Denna konkreta förmåga möjliggör ett antal handlingar, eftersom varje gång hen steker ett ägg räknas som en ny handling, men inom ramen för samma förmåga.

De handlingar som individer företar kan vara överlagda eller oöverlagda. En handling är överlagd om individen har en viss avsikt klar för sig och om den har valt handlingen för att därigenom uppnå den aktuella avsikten. Likaså är en handling överlagd om den utgör en tillämpning av ett av individens valda förhållningssätt. En handling är oöverlagd om den inte utgår från någon sådan avsikt eller förhållningssätt, utan den istället är resultatet en spontan impuls eller reaktion hos individen ifråga.

Följande får betraktas som en premiss vilken då får nummer åtta. Varje individ förutsätts ha sin karaktär vilket är den egenskap som ger individen dess autonomiförmåga så som den definierades ovan. Det tack vare sin karaktär som individen kan företa överlagda handlingar och som hen kan behärska impulser till vad som eljest skulle blivit oöverlagda handlingar. Karaktären är uppbyggd av flera metaförmågor, varvid en metaförmåga framförallt är en förmåga att styra individens repertoar av konkreta förmågor. Metaförmågorna innefattar bland annat förmågan att välja ett mål för vad man vill åstadkomma i en given situation, förmågan att överväga vilka konkreta förmågor som då kan vara tillämpliga och att välja mellan dem, förmågan att formulera och genomföra en plan, och förmågan att revidera planen om den inte kan genomföras som tänkt. Utöver dessa resultatorienterade metaförmågor finns också en viktig metaförmåga att identifiera vilket av individens förhållningssätt som ska användas i en aktuell situation, och att tillämpa det.

Detta innebär att när autonomipremissen talar om "självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt" så är det individens karaktär som den beskriver. Både värderingarna i sig och metaförmågan att tillämpa dem ingår också i karaktären.

En viktig fråga är hur karaktären och metaförmågorna uppkommer hos en individ. Premiss två ovan säger visserligen att "människors värderingar formas och utvecklas i och av det samhälle där de lever och verkar", men varken den eller någon annan premiss säger något om hur metaförmågorna uppkommer. Ett väl underbyggt uttalande om detta torde få hämtas från psykologins område, men en provisorisk hypotes i den frågan kommer att behövas längre fram i den här artikeln. Därför gör jag antagandet att dessa metaförmågor utvecklas tidigt i en människas liv, alltså under barndomen och framförallt i den familj där barnet växer upp. Den sociala miljön i en värdegemenskap kan väl också ha betydelse, men min gissning är att den är mer marginell. Detta får utgöra premiss nummer nio.

Värderingarna, lagarna och staten

En vanlig definition av 'ideologi' är att det är ett synsätt på hur staten och samhället ska styras, och vi går nu vidare till dessa frågeställningar. För detta behöver vi några ytterligare definitioner:

En samling värderingar och förhållningssätt sägs vara samhällsgrundande om de anger riktlinjer för hur ett samhälle bör vara organiserat. Med begreppet nation avses en värdegemenskap gällande samhällsgrundande värderingar vilken har inrättat eller vill inrätta en stat på den grunden. En så inrättad stat kallas för en nationalstat.

I en nationalstat får man förutsätta att flertalet medborgare delar dess samhällsgrundande värderingar, men det behöver inte gälla för alla medborgare. Den då förekommande majoriteten utgör nationen i den aktuella staten. Dess värderingar definierar nationens identitet både i ett nuläge och över tid, samtidigt som de kan förändras gradvis över tiden för att bäst svara mot nya förhållanden och insikter.

Premiss nummer tio är baserad på dessa definitioner och utsäger att en väl fungerande nationalstat, baserad på liberalismens principer, är det bästa sättet att organisera ett samhälle om man har ovannämnda kardinalvärdering som viktigaste målsättning, och om vissa förutsättningar är uppfyllda.

Dessa förutsättningar anger att vissa värderingar och förhållningssätt måste vara tillräckligt vanligt förekommande inom befolkningen för att en nationalstat ska kunna sägas fungera väl. Dessa förutsättningar får utredas och specificeras separat.

En liberal nationalstat kan bidra till den angivna målsättningen på flera sätt, och mest konkret genom att dess lagstiftning och rättssystem är baserade på rättigheternas principer och fungerar till deras försvar. Men därtill kommer nationalstatens funktion som värdegemenskap. En väl fungerande stat med en hög grad av värdegemenskap möjliggör en lagstiftning som har stor legitimitet och därför hög acceptans. Därvid bidrar det också om lagstiftningen har tillkommit genom demokratiska beslut, om den avspeglar gemensamma värderingar, och om respekt för lag och rätt ingår bland dessa värderingar.

Synen på den liberala nationalstatens karaktär kommer att vidareutvecklas under huvudavdelningen för Ställningstaganden.

Premiss elva: Öppet informationsutbyte och öppen debatt är viktiga förutsättningar för att en liberal nationalstat ska fungera väl. De behövs för att kunna påtala situationer där medborgerliga rättigheter eller andra nationsgrundande värderingar inte har respekterats, och att skapa en opinion om dem. De behövs också som bärare av diskussionen om samhällsbärande värderingar som kan förekomma i den nationella värdegemenskapen.

Några nödvändiga förutsättningar för detta är dels en informationsfrihet så att problem inte kan döljas och så att adekvata åtgärder kan identifieras, dels också en fri press och fria IT-baserade media där information kan spridas och diskuteras.

Formandet av individens karaktär

Vad gäller individens karaktär kan man urskilja fyra huvuddelar, nämligen metaförmågorna, förmågan till rationellt tänkande (förnuftet), värderingarna och kunskaperna. De metaförmågorna har beskrivits ovan, och de innefattar bland annat förmågan att behärska spontana impulser samt förmågan att välja och genomföra handlingar på ett rationellt sätt.

Förmågan till rationellt tänkande används bland annat som en metaförmåga, men den får egen punkt eftersom den också används till mycket annat.

Denna individens karaktär tycks inte vara medfödd i någon större utsträckning. Den formas till stor del under de första levnadsåren och vidareutvecklas sedan i viss mån. Hur det än må vara med möjligheterna till karaktärsförändring längre fram i livet måste man ändå kunna konstatera att de första åren (gissningsvis de första 7 - 10 åren) har mycket stor betydelse.

De tre andra huvuddelarna tycks kunna utvecklas och förändras senare; det gäller alltså både förnuftet, värderingarna och kunskaperna. Särskilt vad gäller värderingarna kan man också notera att många personer gör uppror mot sina föräldrars värderingar under tonåren, vilket kan vara en bidragande faktor till förändringar av värderingar från en generation till nästa.

Den naturliga slutsatsen av detta resonemang är att formandet av individens karaktär sker i ett samspel mellan hemmet och familjemiljön å ena sidan, och skolan och individens sociala miljö å den andra. Vidare, att hemmet och familjen har den större betydelsen vad gäller de övergripande förmågorna, samtidigt som skolan samt den sociala miljön har den större betydelsen vad gäller det tre andra huvuddelarna.

Det nu sagda förs fram som premiss nummer tolv. Den innehåller ett visst mått av antaganden, och förs nu fram som en punkt som kan behöva diskuteras vidare, men som ändå kan ligga till grund för övervägandena i nästa huvudavsnitt. I samband med ställningstaganden till statens ansvar och befogenheter är det till exempel naturligt att också behandla frågan hur staten kan och bör delta i elevernas karaktärsbyggande.

Dessa tolv premisser utgör värdeliberalismens kärna. Premisserna fem, sex och sju kan sammanfattas i devisen frihet, öppenhet och solidaritet vilken används för att karakterisera den här artikelserien.

Ställningstaganden

Utgående från dessa tolv premisser går vi nu vidare till att redovisa de ställningstaganden som utgör den ideologiska delen av värdeliberalismen. Liksom andra ideologier uttrycker de alltså åsikter om hur staten och samhället bör organiseras. Dessa ställningstaganden har redan föregripits genom ovanstående premiss nummer tio, som säger att under vissa förutsättningar är en liberal nationalstat det bästa sättet att organisera ett samhälle. Begreppet 'nationalstat' och relaterade begrepp har också definierats ovan. Vi går nu vidare till ett antal ställningstaganden om hur en nationalstat bör utformas och agera. Dessa ställningstaganden kommer att betecknas som principer.

Statens ansvar och befogenheter

Princip nummber ett gäller statens uppdrag i en liberal nationalstat samt gränserna för dess agerande. Statens grundläggande uppdrag är att etablera en lagstiftning och ett rättssystem, samt att stå som garant för medborgarnas friheter och rättigheter. Lagar och värdegemenskap är ömsesidigt beroende: lagarna måste vara grundade i medborgarnas gemensamma värderingar för att vara legitima, men lagarnas efterlevnad kan inte garanteras enbart av polismakt och rättssystem. Medborgarnas gemensamma värderingar är också en nödvändig förutsättning för att lagarna ska tillämpas i praktiken.

Statens ansvar för att garantera medborgarnas friheter och rättigheter utövas genom lagar och rättssystem, men också på flera andra sätt. Här ingår förebyggande åtgärder som minskar risken för kränkningar, men också statens ansvar för försvar mot yttre hot, för vidmakthållande av en infrastruktur där varje medborgare kan finna sin utkomst, för skapande av försäkringssystem av olika slag, och för inrättande av skyddsnät för medborgare med särskilda behov. Här kan också ingå ansvar för omfördelning av egendom och av inkomster för att garantera att alla medborgares rättigheter tillgodoses, och för att motverka samhällsskadlig ojämlikhet i dessa avseenden.

Princip nummer två. I en nationalstat ska alla medborgare som omfattar de samhällsgrundande värderingarna betraktas som medlemmar av nationen och som likvärdiga i det avseendet. Ingen får mot sin vilja och utan giltig anledning uteslutas ur den värdegemenskap som utgör nationen. Samtidigt måste staten acceptera att det kan finnas medborgare som uttryckligen och av fritt val meddelar att de inte accepterar de samhällsgrundande värderingarna. De är likafullt medborgare, men deras ställningstagande är giltig anledning till att de inte ska anses ingå i nationen.

Princip nummer tre. Den av nationen inrättade nationalstaten ska vara en demokratisk stat. Detta innebär att alla vuxna medborgare har rättighet att delta i hur beslut fattas. Detta gäller även för medborgare som valt att inte ingå i nationens värdegemenskap.

Värnande av nationens funktionsduglighet och långsiktiga fortlevnad

Princip nummer fyra. En nation är i sig en kulturyttring som har ett egenvärde, och en av uppgifterna för en nationalstat är att den måste agera så att den säkrar sin egen överlevnad och fortsatta funktion som liberal demokrati. Det innebär att nationalstaten måste kunna försvara sig mot krafter som hotar att bryta ner den, till exempel genom att förstöra förutsättningarna för den nationella värdegemenskapen, eller för de samhällsgrundande värderingarna.

Nationalstatens agerande i detta avseende måste självklart ske inom ramen för dess egna värderingar, och undantag från dem får bara ske under synnerligen extraordinära förhållanden.

Princip nummer fem. Nationalstaten har framförallt tre resurser som är nödvändiga för dess långsiktiga existens, nämligen dess territorium, dess nationalspråk, och dess värdegemenskap. Omvårdnaden om dessa resurser måste därför ha hög prioritet.

För att staten ska kunna fullgöra sina uppgifter måste den ha kontroll över sitt territorium och sina gränser, och över den lagstiftning som ska gälla inom dess territorium.

Princip nummer sex. Som konsekvens av princip nr fyra gäller att staten måste verka för att den uppväxande generationen lär sig både den liberala demokratins principer och de gällande samhällsgrundande värderingarna, och att den tar tydlig ställning för dessa. Många aktörer måste bidra till detta: föräldrar, skola, civilsamhälle, kulturarbetare, media, och även andra kommersiella aktörer. Detta är angeläget i sig, men det är också en del av omsorgen om att den liberala demokratin ska vara långsiktigt hållbar.

Princip nummer sju. Eftersom en nationalstat behöver ha någorlunda enighet om en avgränsad mängd av samhällsgrundande värderingar är det en viktig uppgift för staten att organisera ett samråd där dess samhällsgrundande värderingar diskuteras och fastställs, och där de även kan revideras vid behov.

I en tidigare artikel [red-199] har jag föreslagit ett antal värderingar och förhållningssätt som har samhällsgrundande karaktär. Detta förslag är tänkt kunna vara ett bidrag till diskussionen i ett sådant samråd.

Princip nummer åtta. Vad gäller medborgare som klargjort att de inte delar de samhällsgrundande värderingarna får man normalt förutsätta att sådana personer utgör en liten minoritet. Det betyder att alla viktiga beslut i staten kommer att ske i enlighet med grundarnationens värderingar. Om det emellertid skulle inträffa att staten genom sina demokratiska beslutsmekanismer kommit att fatta beslut som varaktigt skulle ändra dess karaktär bort från dessa värderingar så har grundarnationen och dess företrädare moralisk rättighet och skyldighet att ingripa, och att tillse att staten återigen realiserar dess tidigare värderingar.

Statens förhållningssätt till andra stater och till deras medborgare

Punkt 16. Staten och dess medborgare ska bemöta andra stater och deras medborgare med respekt och generositet.

Punkt 17. Alla personer som uppehåller sig på statens territorium ska kunna utöva sina grundläggande mänskliga rättigheter. När det gäller rättigheter i vidare bemärkelse samt sociala tjänster har dock staten moralisk rätt att göra inskränkningar enligt några naturliga kriterier. Häri ingår att kunna göra skillnader mellan medborgare och icke-medborgare, eller särskilda inskränkningar för medborgare som valt att inte ingå i nationen.

Punkt 18. Om det på statens territorium finns statslösa personer, eller medborgare i andra stater vilka inte kan eller vill garantera dessa personers mänskliga rättigheter, då ska dessa personer ges tillgång i rimlig utsträckning till de medborgerliga rättigheter och tjänster som medborgarna åtnjuter. Staten har dock alltid moralisk rätt att besluta gränserna för i vilken utsträckning den ska tillgodose sådana behov.

Punkt 19. Vid behandling av ansökningar eller önskemål om inresa, uppehållstillstånd eller medborgarskap från medborgare i andra stater har nationalstaten moralisk rättighet och skyldighet att tillse att dess grundläggande resurser, eller dess förmåga att utföra sina grundfunktioner, inte ska utsättas för risk på kort eller lång sikt. Med resurserna avses främst statens territorium och dess värdegemenskap.

Avvägningar

Angående punkt 7. När staten utför sina uppgifter som garant för medborgarnas friheter och rättigheter enligt punkt 7 uppkommer det ofta frågor om hur långt dessa åtaganden gentemot medborgarna ska sträckas. I sådana fall är det viktigt att kortsiktiga behov inte ges så stor vikt att långsiktiga behov eftersätts allvarligt, eller att statens funktionsduglighet kan komma till skada.

Angående punkt 11. Denna punkt för med sig att grannlaga avvägningar ibland kan bli aktuella. Försvaret av den nationella värdegemenskapen får inte tas som intäkt för att kväva den diskussion som är en nödvändig del av en värdegemenskap. Allmänt accepterade värderingar måste fritt kunna diskuteras och ifrågasättas, och det gäller också de värderingar som har identifierats som samhällsgrundande. Försvaret mot nedbrytande krafter kan ibland aktualisera inskränkningar i en del av de medborgerliga rättigheterna, men sådana inskränkningar måste då göras varsamt och inom ramen för det demokratiska systemet.

Kulturell mångfald i samhället

Med en kulturell gemenskap menar vi en värdegemenskap som har ett gemensamt förhållningssätt ur etnisk, religiös, politisk eller annan idémässig synpunkt. Här ingår alltså till exempel religiösa samfund, etniska gruppers organisationer, och politiska partier, vanligen också fackliga organisationer.

Med mångfald i ett samhälle menar vi en situation där det finns ett flertal kulturella gemenskaper i detta samhälle. Vid behov kan det förtydligas som "kulturell mångfald".

Punkt 20. En grundläggande värdering för samhället är att vara positiv till kulturell mångfald. Det som nämnts i punkterna tre, fem och nio är särskilt angeläget i ett sådant samhälle, och i en situation där mångfalden ökar. Vidare blir punkterna 13 och 14 också särskilt viktiga eftersom man får ett ökande behov av explicita regler och värderingar för att samlevnaden mellan olika kulturella grupper i samhället ska fungera så bra som möjligt. Dessa regler och värderingar behövs också för att hantera de situationer som uppstår när de nyanlända kommer från samhällen där helt andra regler och värderingar råder, vilket naturligen leder till kulturkrockar som måste lösas på ett bra sätt.

Punkt 21. Det är viktigt att de kulturella gemenskaperna i ett samhälle med mångfald förstår och respekterar nationens samhällsgrundande värderingar och förhållningssätt, och även att de förstår och respekterar varandras förhållningssätt, särskilt i sådana avseenden som inte är samhällsgrundande. Alla parter i samhället bör bidra till detta.

Normativa gemenskaper

En kulturell gemenskap sägs vara normativ om den har teser som föreskriver vad dess medlemmar får och inte får göra. Sådana teser betecknas som normer. En normgivare är en medlem av en normativ gemenskap vars roll är att inskärpa gemenskapens normer hos medlemmarna, både som allmänna principer och genom ställningstaganden i specifika fall.

Följande gäller för normativa gemenskaper inom en stat.

Punkt 22. Om en norm i en normativ gemenskap motsäger statens lagar eller värderingar så är det de senare som gäller. Ingen kan åberopa t.ex. samvetsfrihet, religionsfrihet eller medlemskap i en normativ gemenskap för att hävda en rätt att avvika från gällande lag som beslutats på demokratisk väg.

Punkt 23. En normgivare i en normativ gemenskap har inte rätt att uppmana den egna gemenskapens medlemmar att bryta mot de lagar eller de samhällsgrundande värderingar som gäller i den nationalstat där man uppehåller sig.

Formuleringarna i dessa teser är preliminära och behöver diskuteras vidare, förklaras och kompletteras. Detta får göras i ett separat dokument.

Medborgare som valt att inte ingå i nationen

Punkt 24 gäller statens förhållningssätt till medborgare som tar uttryckligt avstånd från den allmänna värdegemenskapen. Det handlar då främst om medborgare som istället hävdar att något visst externt system av värderingar ska vara överordnat och ha företräde framför det nationella. När detta förekommer kan det ofta vara på religiös grund och med hänvisning till en religiös urkund, men det kan också vara med hänvisning till vanor och traditioner i en etnisk grupp.

Statens förhållningssätt måste till att börja med vara att lagen gäller lika för alla, och utan något undantag för en enskild persons åsikter eller samvete. Däremot bör förstås lagarna utformas så att de inte skapar samvetskonflikter i onödan.

Staten bör också uttala en tydlig förväntan på de medborgare som har skiljaktiga värderingar av dessa slag, nämligen att de ska sätta sig in i de värderingar som gäller i samhället och försöka förstå deras bakgrund och karaktär. Detta ska inte syfta till att förändra de aktuella personernas värderingar, men varje medborgare ska anses ha en skyldighet att förstå samhällets gemensamma värderingar även om hen inte kan ansluta sig till dem.

Särskilda problem uppstår om det bildas grupper vilkas medlemmar gemensamt tar avstånd från den allmänna värdegemenskapen och de samhällsgrundande värderingarna, så att de istället bildar en egen värdegemenskap som står i opposition mot det omgivande samhället. När detta leder till, eller hotar att leda till uppkomsten av parallellsamhällen bör det ses som ett hot mot det demokratiska samhället vilket bör leda till tydliga motåtgärder. En sådan åtgärd kan vara att inrätta en möjlighet till förkunnelseförbud, alltså förbud mot storskaligt hävdande av värderingar som står i motsats till den liberala demokratin eller till de samhällsgrundande värderingarna.

Punkt 25 gäller förhållandet mellan medborgarskap och värdegemenskap. Man får förutsätta normal praxis, alltså att medborgarskap i en liberal nationalstat följer automatiskt för den som är född och uppvuxen där, och att det också kan vinnas genom formellt beslut av denna stat. Kriterier för att få medborgarskap kan vara längden av hittillsvarande vistelse i landet, straffrihet, kunskaper i landets språk, kännedom om de samhällsgrundande värderingarna, och vissa andra kunskaper om landet.

Med den förutsättningen följer att det kommer att finnas en del medborgare som inte deltar i den nationella värdegemenskapen, samtidigt som det förstås är önskvärt att så många som möjligt deltar där. Några åtgärder för att bidra till detta har nämnts i tidigare punkter. En ytterligare åtgärd i samma riktning avser hur man väljer de värderingar som ska ses som samhällsgrundande. Därvid bör man undvika att ta med värderingar som är mindre angelägna och som kan vara svåra att acceptera för en del medborgare. Värderingar som främst avspeglar etnicitet bör till exempel inte ingå. Å andra sidan får inte de samhällsgrundande värderingarna göras otydliga eller kraftlösa eftersom de då skulle förlora sin betydelse.

Relation till varianter av liberalism

Många källor anger tre huvudtyper av liberalism, nämligen traditionell liberalism, socialliberalism och konservativ liberalism. Den här beskrivna värdeliberalismen har inga särskilda likheter med någon av dessa. Däremot har den tydliga likheter med den av Lars Trägårdh formulerade statsindividualismen, och synen på staten är i linje med den liberala nationalismen.

Uttrycket värdeliberalism torde ha myntats av Per Ericson i hans skrift Leva fritt och leva väl från 1999 [pan-15740], där han skriver (sid. 10):

Den liberalism jag skriver om har ingen vedertagen beteckning. Här kommer den rätt och slätt att kallas värdeliberalism.

och på sid. 17:

I politiskt hänseende är [den här] liberalismen en metanormativ lära. Det vill säga att den liberala politiken inte syftar till att förmedla etisk vägledning, utan till att skapa ett ramverk som möjliggör ett gott mänskligt liv. Om vi antar att förnuftet är av central betydelse för möjligheterna att leva väl, då måste det goda samhället vara en ordning där människor får möjlighet att använda sitt förnuft.

Detta är helt i linje med tankegångarna i den här artikeln, och det är därför som jag föreslår att ordet 'värdeliberalism' får användas även för det jag beskriver här.

Per Ericsons bok ska inte förväxlas med Per Bauhns bok med samma titel som är annonserad att komma ut i september 2020.

Termen värdeliberalism har sedan dess förekommit vid enstaka tillfällen, särskilt vid omnämnanden av Per Ericsons bok [pan-15729], men den är inte i allmänt bruk i Sverige. Däremot används den i finlandssvenska men i en annan betydelse, nämligen som motsatsen till värdekonservatism. Då avser den alltså en liberalism som innefattar ett tydligt ställningstagande i värderingsfrågor av flera slag. Även i Sverige har denna betydelse förekommit, såsom i [pan-15733].

Min användning av termen i den här artikeln motiveras dock enbart av överensstämmelsen med Per Ericsons metanormativa perspektiv.

Med denna definition av värdeliberalism uppstår naturligen frågan om vilken eller vilka slags liberalism som har annan karaktär. Denna fråga har behandlats i en tidigare artikel, [red-1572] .

Slutligen ska noteras organisationen Humanisternas synsätt överensstämmer mycket väl med värdeliberalism som den har beskrivits här. Humanisternas idéprogram [pan-15768]. uttrycker framförallt det som sägs i punkterna ett, tre och åtta ovan, och det motsäger inte någon av de andra punkterna.

Referenser

pan-15740    Leva fritt och leva väl.
Per Ericson i Timbro, 1999.

red-143   Låt oss fokusera på förhållningssätt, inte värderingar.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-10-26

red-199   Första sammanställning av samhällsgrundande värderingar och förhållningssätt.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2019-08-10

pan-15729    Värdeliberalismen och toleransen.
Maria Eriksson i Egen blogg, 2009-02-12.

pan-15733    Detta är 'värdeliberaler'.
Roland Poirier Martinsson i SvD-blog, 2009-02-10.

red-1572   Skillnaden mellan värdeneutral och värdegrundad liberalism.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2019-06-09

pan-15768    Humanisternas idéprogram.
i Egen webbplats, 2020.